När jag tänker på ljudet av Pride är det inte en enskild genre som dyker upp. Det är en kakofoni av glittrande schlager, pulserande house, arga punkackord och stenhårda hiphop-beats. Det är ljudet av en rörelse, en blandning av ohämmad fest, politisk kamp och djupt personlig befrielse. Musiken har alltid varit en fristad för de som inte passat in, en plats där identiteter kunnat utforskas och firas långt innan samhället i stort var redo. I Sverige har denna utveckling varit särskilt påtaglig, där en ny generation HBTQ+-artister inte bara har tagit plats på scenen, utan fullständigt ritat om kartan för vad svensk musik kan vara.
Från kodade budskap till öppna hymner
Den historiska tystnaden
Historiskt sett har HBTQ+-personers bidrag till svensk kultur ofta skett i det fördolda. Ett fascinerande exempel är Svenska baletten i Paris, som grundades 1920 av koreografen Jean Börlin och konstsamlaren Rolf de Maré. Deras kärleksrelation, i en tid då homosexualitet var kriminellt, blev den kreativa motorn i ett av Europas mest nyskapande danskompanier. Deras historia visar hur queert skapande alltid funnits där, även om det krävde kodade uttryck och en plats långt från hemlandets fördömanden. Kontrasten mot dagens musikscen kunde inte vara större. Idag handlar det inte längre om att viska, utan om att sjunga ut, högt, stolt och utan ursäkter.
Popens vändpunkt och den nya öppenheten
En av de mest betydelsefulla händelserna i modern tid var när Darin, en av Sveriges mest folkkära popartister, kom ut som homosexuell den 3 augusti 2020. Efter nästan två decennier i rampljuset, från Idol till Allsång på Skansen, var detta ett enormt steg i en popvärld som länge delat rampljuset med soloikoner som Per Gessle och inflytelserika band som Kent. För mig var det inte bara ett personligt tillkännagivande, utan ett seismiskt skifte i svensk popkultur. Den överväldigande kärleken och det massiva stödet han möttes av, något han själv beskrev som ”overkligt”, visade att Sverige hade mognat. Darins mod bevisade att autenticitet inte är ett hinder för en framgångsrik karriär, utan snarare en förutsättning för den.
Genrernas förvandling: Kamp och representation
När hiphopen bytte skepnad med Silvana Imam
Medan popen gradvis öppnade upp sig, förblev svensk hiphop länge en bastion av machokultur och heteronormativitet. Jag minns själv hur ordet ”bög” slängdes runt som ett skällsord i texter av några av genrens största namn under 90- och 00-talen. Det var en återspegling av en bredare samhällsproblematik, men hiphopens jag-fokuserade natur gjorde homofobin extra synlig och smärtsam. Vändpunkten kom med en närmast explosiv kraft i form av Silvana Imam. När hon på låten ”Svär på min mamma” deklarerade sin homosexualitet, var det som att en damm brast. Hon blev den första öppet lesbiska rapparen i Sverige och utmanade genrens grundvalar. Silvana har själv reflekterat över den komplexa dynamiken, där en ”butchflata” kan accepteras som ”en av grabbarna”, medan en feminint uttryckande manlig rappare hade mött ett helt annat motstånd. Hennes genombrott var inte bara musikaliskt, det var en sociologisk revolution som tvingade en hel genre att konfrontera sina egna fördomar.
Musik som aktivism och frizon
Men musiken under Pride handlar inte bara om representation, den är också ett vapen. Producenten och aktivisten Petter Wallenberg skapade låten ”We don’t care” som en direkt protest mot hat och hot. Med sin organisation Rainbow Riots arbetar han för att lyfta röster från platser där det är livsfarligt att vara sig själv, som i Uganda där transpersonen Alicia Darling tvingades fly för sitt liv. Hennes medverkan på låten ger kampen ett ansikte och en röst. På samma sätt använder artisten Erik Toro sin musik som ett verktyg för mänskliga rättigheter, där låtar som ”Bring Out the Love” blir soundtracks för en rörelse som vägrar att tystas. Detta visar att Pride-musik är lika mycket kamp som fest.
Denna nyvunna öppenhet har skapat vad Göteborgsartisten LADYPRINCE (Alexander Gustavsson) kallar en ”frizon”, något han diskuterat i en intervju med QX. För honom, och många andra, blir musiken ett utrymme att vara precis den man vill och säga precis det man känner. Genom att medvetet använda pronomen som ”Him” i sina texter, normaliserar han manlig kärlek och begär i en popvärld som länge dominerats av heterosexuella narrativ. Detta är inte bara musik, det är en aktiv handling av representation. Varje låt blir en byggsten i ett nytt, mer inkluderande svenskt musiklandskap.
Pride som en levande scen
Gemenskap, fest och schlagerns självklara plats
Ingenstans blir musikens centrala roll så tydlig som under själva Pride-firandet. Scenerna i Pride Park fylls år efter år av en blandning av etablerade stjärnor och nya talanger, från Agnes och Oscar Zia till Linnea Henriksson och Linda Bengtzing. Dessa artister, både de som själva är en del av communityt och starka allierade, skapar en atmosfär av gemenskap och eufori. Och vi kan inte prata om Pride-musik i Sverige utan att nämna schlagern. Denna genre har en närmast symbiotisk relation med den svenska HBTQ+-rörelsen, och schlagerkvällarna under Pride är legendariska, en plats för total musikalisk och emotionell urladdning.
Kreativiteten stannar dock inte där. Under Prideveckan ser vi hur hela kulturlandskapet färgas i regnbågens färger. Klassiska operor omtolkas i ”Queer as opera” och musikaler får nya dimensioner i ”Queer as musical”. Ett av de mest spännande exemplen är när dragshow-artister från Bland drakar och dragqueens intar scenen tillsammans med musiker ur Kungliga filharmonikerna. Det är en krock mellan finkultur och subkultur som skapar något helt nytt och fantastiskt, och som visar hur gränslös den konstnärliga kraften inom rörelsen är.
En färgstark och visuell manifestation
Denna festliga och visuella explosion är en lika viktig del av Pride som musiken. Paraden är en manifestation där varje deltagare blir en del av föreställningen. Att klä sig i regnbågens färger, måla sig med glitter och stolt vifta med en flagga är ett sätt att leva musiken och budskapet. För den som vill gå all-in med sin utstyrsel för att verkligen lysa, finns det oändliga möjligheter att hitta allt som behövs för en lyckad Pridefestival, från färgsprakande dräkter till glittrande accessoarer. Det är en del av den kollektiva glädjen, att tillsammans skapa en oförglömlig och färgstark upplevelse.
En framtid skriven i regnbågens alla färger
När jag ser tillbaka på de senaste decennierna är det en otrolig resa den svenska musikscenen har gjort. Från de kodade budskapen i början av 1900-talet, via schlagerns trygga famn, till dagens landskap där en popkung som Darin kan komma ut till folkets jubel och en rappare som Silvana Imam kan omdefiniera en hel genre. Det handlar inte längre om att få en plats vid bordet; det handlar om att bygga ett helt nytt bord där alla får plats. Det faktum att organisationer som Rainbow Riots får statligt stöd från både Musikverket och Svenska institutet visar att förändringen är förankrad även på institutionell nivå.
Så vad händer nu? Jag tror stenhårt på Silvana Imams profetia. Grunden är lagd, och under ytan bubblar det av nya röster som bara väntar på att få explodera. Den acceptans och det intresse som finns idag skapar en grogrund för en ny generation av orädda HBTQ+-artister att experimentera, utmana och berika svensk musik på sätt vi ännu inte kan föreställa oss. Framtiden är inte bara ljus, den är mångfacetterad och sprakar av färg. Musiken under Pride är i slutändan så mycket mer än en spellista för en parad. Den är det levande, pulserande soundtracket till en pågående revolution. Den är modet i en artists röst när de berättar sin sanning för första gången, den är ilskan i en protestlåt som ekar mot maktens murar, och den är den kollektiva, befriande glädjen på ett svettigt dansgolv. Varje ton är ett bevis på musikens unika förmåga att inte bara spegla vår värld, utan att faktiskt förändra den.